Välj en sida

Mattias Bjärnemalm

Internetpolitiska tankar

CHANGE

CHANGE

När jag, som alla andra, drog ut på nätet för att försöka få en känsla för hur olika personer upplevde utfallet i det amerikanska presidentvalet möttes jag av en våg av texter som försökte förklara vad som hade skett. Vilka anledningarna var att det amerikanska folket hade röstat som de gjorde. Oftast var förklaringarna lika tvådimensionella och fördummande som retoriken (från bägge sidor) varit under valkampanjen. Jag tvivlar inte på att vi kommer få se fler sådana texter framöver. Nästan alla lyfte fram en enskild faktor som den enda rimliga förklaringsmodellen och avfärdade kategoriskt alla andra faktorer som ogrundade eller falska. Ett fåtal kändes genomtänkta, genuina och relevanta (det kan vara värt att notera att två utav tre analyser jag fann värdefulla skrevs före valdagen).

När jag sedan snubblade in på den dominerande jätten på sociala medier fanns det inget slut på inlägg om valresultatet, dess orsaker och hur folk såg på framtiden. Föga förvånande drogs paralleller till Brexit-omröstningen.  I en av trådarna hävdade en konservativ bekant att även piratpartiets framgång på Island var en del av samma trend. Efter att ha varit på Island under valet och känt den genuint positiva kraften hos de isländska piraterna var min spontana reaktion var att gå i försvarsställning och påpeka att demografin som drev fram Trump och demografin som lyfte piraterna på Island såg fundamentalt olika ut.

Efter lite längre diskussion fick jag en bättre förståelse för vad han menade var den gemensamma trenden. Nämligen viljan att se en systemförändring, och en misstro mot de partier och det politiska system som känns allt mer avlägset för stora delar av befolkningen. Och jag fick ge honom rätt. Det är samma trend som drev fram Sanders i demokraternas primärval, och som fått nya folkrörelser på vänsterkanten att uppstå i Sydeuropa. Det är en trend som lett piratrörelsen till framgångar i Sverige, Tyskland, Tjeckien och nu senast på Island. Men även om trenden är densamma tar den sig väldigt olika uttryck runtom i världen.

Där den på vissa platser driver fram människor som riva sönder demokratin och de universella mänskliga rättigheter som demokratin vilar på lyfter den på andra ställen istället fram människor som vill omforma och stärka demokratin. Piratrörelsen är en del av det senare.

Jag är inte ett dugg intresserad av att arbeta för att försvara den rådande ordningen från Trump och hans likar. Jag vill inte stötta de partier och de politiker som med makten som främsta mål lyckats få marginella skillnader i synen på arbete och kapital att framstå som en avgrundsdjup skillnad samtidigt som det blir allt mer omöjligt att se skillnad på den faktiska politik de driver när de väl blivit valda. Jag tänker inte lägga min tid på att förklara varför politiker som alldeles uppenbart varit en del av det politiska livet så länge att de inte på ett trovärdigt trovärdigt sett kan relatera till folk i allmänhet fortfarande är bättre alternativ än intoleranta och xenofoba rörelser som vill använda misstron mot rådande eliter för att ge sig själva makt.

Jag sympatiserar med dem som i rädsla för Trump och andra destruktiva krafter sluter upp bakom kandidater de knappt tror på själva. Men jag vill inte vara en av dem.

Jag blev pirat för att upphovsrättsfrågan så tydligt visade att lagstiftningen drivs fram för att gynna särintressen snarare än för att göra samhället bättre för det stora flertalet. Jag blev pirat för att jag trodde (och fortfarande tror) att lösningen är en samhällsförändring till ett öppet och transparent samhälle där medborgarna aktivt deltar i alla delar av det politiska livet och där ansvarsutkrävandet sker på riktigt. Jag blev pirat för att alternativet var att inte bry sig, att kasta in handduken och låta andra bestämma över min framtid. För mig var det ett enkelt val!

 

Piratpartiet på väg mot rekordval på Island

Piratpartiet på väg mot rekordval på Island

Nu på lördag hålls val på Island efter att Panamaskandalen i somras tvingade statsministern att avgå och regeringen att lova att hålla nyval. Det är omöjligt att säga om det isländska piratpartiet kommer bli största eller näst största partiet i valet, men det är alldeles uppenbart att jämfört med deras resultat på 5,1% i förra valet kommer det här valet vara en enorm succé för de isländska piraterna. Och inte enbart för de isländska piraterna. I skrivande stund har nära trettio pirater från andra länder rapporterat att de kommer åka till Island för att närvara vid valet. I gruppen av gäster hittar vi ledare för svenska, tyska, nederländska och slovenska piratpartiet, samt vår EU-parlamentariker Julia Reda. Jag kommer givetvis också åka dit.

 

piratar-logo-xp

 

Men vad är det som gjort att det isländska piratpartiet blivit så framgångsrika? Min bedömning är att de lyckats förvalta sin förra framgång väldigt väl. Att gå från 5% till 20% är en otrolig bedrift. Men den är faktiskt mindre storslagen än att lyckas nå 5,1% i det första valet där partiet ställer upp. För att förstå piraternas framgång nu måste vi först förstå situationen när de blev invalda 2013, ett halvår efter att partiet hade grundats.

Såhär beskrev Islandsbloggen när de grundades 2012:

Birgitta Jónsdóttir blir ordförande för Píratapartýið. I de isländska piraternas första punktprogram finns bland annat krav på transparens inom samhället och ökade medborgerliga rättigheter. Målet är att ta plats i alltinget i vårens val. Piratpartiet kommer framför allt att sikta in sig på att värva unga anhängare som är aktiva på nätet.

I lördags grundades formellt Píratapartýið vid ett möte i Reykjavík. Birgitta Jónsdóttir, som i dag är alltingsledamot för Rörelsen, valdes till ordförande i det verkställande utskottet. I ledningen ingår även Björn Þór Jóhannesson, Halldóra Mogensen, Jason Scott och Stefán Vignir Skarphéðinsson – samt Herbert Snorrason och Einar Valur Ingimundarson som valdes in slumpmässigt.

Målet är att i april klara femprocentsspärren till alltinget och nå representation i parlamentet. Det isländska piratpartiet siktar främst in sig på att nå yngre och nätaktiva väljare.

Det kan förmodligen ses som en ganska representativ bild av det nya partiet, där fokuset lades väldigt mycket på Birgitta. Samma blogg beskrev deras politik på följande sätt inför valet 2013:

Piratpartiet:
De isländska piraterna driver klassiska piratfrågor: transparens, informationsfrihet, direktdemokrati, medbestämmande och – kanske inte lika klassiskt – avkriminalisering av narkotikabruk. Användning av narkotika ska enligt Piratpartiet behandlas som ett medicinskt och inte ett polisiärt problem. Lockar främst yngre väljare från vänsterkanten. Ses på sina håll som lite tuffare och inte lika helylle som Gröna vänstern. Mest kända namnet är Birgitta Jónsdóttir, som suttit en mandatperiod i alltinget för först Medborgarrörelsen och sedan Rörelsen.

Det är alltså faktumet att de redan har en parlamentariker från ett medborgarinitiativ som lyfts fram och som ger piraterna det utrymme de behöver för att lyckas ta sig över spärren. Med Birgittas draghjälp lyckas de därför bli invalda med tre mandat.

Piraternas nästa utmaning var sedan att bevisa att de inte enbart var en fluga och att de kunde vinna val utan draghjälp av en redan känd person, vilket de fick en chans till i kommunvalen 2014. Där lyckades de med Halldór Auðar Svansson överst på listan bli invalda i huvudstaden med 5,9%. Genom att även sätta sig i det nya styret för huvudstaden visade de även att de var beredda att ta ansvar vid framtida val.

 

piratar-logo-xp

 

Idag är läget annorlunda. Piraterna har flera personer med erfarenhet från Alltinget och deras statsministerkandidat är Smari McCarthy, som inte sitter i Alltinget i nuläget men som var en av partiets grundare och som toppar en av valkretsarna utanför Reykjavik (något han även gjorde förra valet då piraterna inte nådde upp till 5%-spärren i den valkretsen). Birgitta är fortfarande en central figur i partiet och förs fram som en tänkbar talman i alltinget för nästa mandatperiod, men fler ansikten har lyfts fram och piraterna ses som en bred rörelse på Island. Efter ett år av att leda opinionsmätningarna har befolkningen på Island, och piraterna själva, förlikat sig med tanken på att de troligtvis kommer ingå i nästa regering.

Jag tror inte det går att understryka hur viktigt det skulle vara för piratrörelsen globalt om vi fick en regering med piratministrar. Så det är med stor förhoppning jag packat mina väskor och bokat min resa till Island. Jag flög även dit en vända i september för att få en bild av de isländska piraterna och hur de arbetar, och ser fram emot att träffa dem igen till helgen. Och givetvis kommer det komma en ny rapport här efter valet.

 

piratar-logo-xp

Framgång för tjeckiska piratpartiet i helgens regionval

Framgång för tjeckiska piratpartiet i helgens regionval

Tjeckiska piratpartiet fortsatte sina framgångar i helgen när de lyckades bli invalda i tre av landets tretton regioner i regionvalen som tog plats nu i helgen. Sedan tidigare har de fyra mandat i huvudstadens regionsförsamling, och nu får de alltså förstärkning med totalt fem pirater runtom i landet. Regionvalen i Tjeckien har en spärr på fem procent precis som deras parlaments- och EU-val (där piraterna var snubblande nära i förra valet med 4,78%)

Bäst gick det i regionen Karlovy Vary, där de fick 5,4% med en egen lista. Karlovy Vary är den region där staden Marienbad ligger, där piraterna sedan två år tillbaka innehar borgmästarposten. Både stadens borgmästare Petr Třešňák samt vice borgmästare Vojtěch Franta blev invalda i regionförsamlingen, tillsammans med piraternas toppkandidat i regionen; Josef Janů.

I regionen Hradec Králové ställde piraterna upp på en gemensam lista med de gröna samt partiet Zmena (förändring) och den listan fick 5,27% av rösterna och två mandat. Ett av dessa gick till piratpartisten Martin Jiránek.

I södra Mähren, där landets näst störst stad Brno ligger, hade de en gemensam lista med de gröna och fick 5,11% av rösterna vilket gav piraterna ett mandat och de gröna två. Den pirat som blev invald var Ivo Vašíček, partiets vice partiledare.

EU och upphovsrätten

EU och upphovsrätten

Det är väldigt lätt att tro gott om människor. Så när kommissionens nuvarande ordförande i samband med sitt tillträde hösten 2014 lovade att harmonisera upphovsrätten och bryta ner de nationella silos som utgör europeisk upphovsrätt idag var jag försiktigt optimistisk. Det hade jag inte behövt vara.

Idag presenterade kommissionen sitt förslag till reformerad upphovsrätt. Förslaget är långt sämre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Vad vi fick se idag är ett typexempel på när lobbyister får fritt spelrum med lagstiftningen. Vi fick ett förslag som ger tidningsförlag en ny närstående rättighet som gör att de kan kräva pengar om deras artiklar sprids på nätet. I värsta fall kan det räcka med en länk för att du ska kunna tvingas betala. Tanken bakom förslaget är att de ska kunna pressa pengar ur Google News och andra nättjänster, något som misslyckats när liknande lagar införts i Tyskland och Spanien. Men fungerar det inte på nationell nivå kan man alltid pröva på den europeiska.

Vi fick även se ett förslag om att plattformar ska tvingas massövervaka allt innehåll som användare laddar upp och automatiskt filtrera bort material som bryter mot upphovsrätten. En idé som utöver att den begränsar friheten på nätet inte fungerar i praktiken då ingen algoritm kan göra korrekta tolkningar av undantagen i upphovsrätten. Dessutom riskerar den att skapa barrier to entry för nya aktörer som vill skapa nya digitala tjänster och som då måste investera i filterteknologi.

Kritiken mot förslaget har varit tydlig. EDRI, BEUC, Creative Commons, Open Rights Group och vår egen Europaparlamentariker Julia Reda har alla dömt ut förslaget. Men det kommer inte stoppa kommissionen från att nu börja bearbeta rådet och Europaparlamentet för att de ska köpa paketet.

Givetvis har även vi i Piratpartiet har gått ut med ett pressmeddelande där vi dömer ut förslaget. Och jag har skickat in en debattartikel som kanske tas in under morgondagen samt pratat med ett par journalister. Men vi behöver göra mycket mer. För det här är inte slutet. Det här är början på en kamp som kommer ta flera år innan EU antagit eller förkastat direktivet, och sedan ytterligare år innan det finns en svensk implementation av lagen. En kamp som måste föras i Europaparlamentet, i den svenska riksdagen och på nätet. Det är en kamp som måste föras av oss som jobbar inom det politiska fältet, av civilsamhällets rättighetsaktivister och av alla andra som vill se ett fritt och öppet internet. Jag hoppas att du vill vara med oss i den här kampen!

Spridningskollen – en parasit på kunskapssamhället

Spridningskollen – en parasit på kunskapssamhället

Aldrig tidigare har det varit så enkelt att dela med sig av kultur och kunskap som idag. Det faktumet skakar om gamla monopol och utmanar rådande maktstrukturer. Det är därför vi ser lag efter lag som skrivs för att skydda de som byggt upp sina rikedomar på att kontrollera kultur och kunskap. Må de vara amerikansk filmindustri eller tyska tidningsförlag.

Den utvecklingen skapar en nisch för aktörer som istället för att producera något eget livnär sig på att hota och utpressa de som utmanar den rådande maktordningen genom att fritt dela med sig av kultur och kunskap. Den senaste i den här raden av parasiter är Spridningskollen, ett projekt som drivs av företaget Gothia Law (en snabb koll visar att Arvato finance AB som företaget egentligen heter, ägs av den tyska mediekoncernen Bertelsmann.

Deras affärsmodell är att skicka ut utpressningsfakturor till personer de misstänker för illegal fildelning i hopp om att folk ska bli så rädda att de betalar utan att bestrida fakturan. Iden är alltså att du går med på att betala en ”mindre” summa (I det svenska fallet 2000 kr) för att slippa riskera att behöva betala mer om ärendet drivs till domstol. Det är en modell som redan finns i flera länder så som Danmark, Tyskland, USA och Kanada och som visat sig vara väldigt inkomstbringande för de som sysslar med det. Att det är minst sagt en tveksam verksamhet är ett mindre bekymmer för den här typen av skumraskbolag som, med hela upphovsrättslobbyn i ryggen, kunnat bygga upp en lönsam verksamhet på ren och skär utpressning.

Piratpartiet har varnat under lång tid om att det bara är en tidsfråga innan samma beteende kommer till Sverige. Att det tog längre tid här än i andra länder handlar om att piratpartiets kampanjer mot lagen gjorde att Sverige dröjde med att införa IPRED-direktivet i svensk lagstiftning, och att det sedan prövades hela vägen till HD, med en sväng via EU-domstolen. Men nu ser vi ut att vara där.

Exakt där gammelpartiernas politiker lovade oss att vi aldrig skulle hamna.

 

 

Piratpartiet har en plan!

Piratpartiet har en plan!

Piratpartiets verksamhetsplan för 2015 hade ett stycke som sade att ”partiet skall under 2015 ta fram en långsiktig plan för hur partiet ska utvecklas under den kommande femårsperioden, för att vinna framtida val.” (vi hade en liknande plan för perioden 2006-2010). Tyvärr lyckades styrelsen  inte få till en plan det året, men på styrelsemötet nu i juni antog detta års styrelse en plan som löper fram till och med 2019.

Det finns en rad underlag i styrelsen som ligger till grund för planen och som kan vara värdefulla att läsa för att sätta den i sitt sammanhang. Men planen i sig är utformad efter två principer:

  1. ”kort och koncist är bättre än långt och detaljerat”. En långsiktig plan behöver tydliga mål och milstolpar, men flexibilitet med hur man når dit. och den behöver vara så pass översiktlig att folk kan läsa den snabbt och greppa innehållet utan att distraheras av massa bakgrundsfakta och tyckanden.
  2. ”Less is more!”. Det är bättre att ha ett fåtal tydliga mål som kan genomföras, än en buffé av olika saker där det blir otydligt vad som är viktigast.

Utifrån de principerna antog styrelsen följande plan:

Piratpartiets övergripande plan 2016-2019

Målet med den övergripande planen är att säkerställa att piratpartiet tar sig in i beslutande församlingar i Sverige. Ansvariga för genomförande av planen, samt för återkoppling och samordning med partiets övriga verksamhet är styrelsens arbetsutskott.

 

2016

  • Under 2016 är målet att fastslå exakt hur valorganisationen ska se ut för 2018 och 2019, samt hur den ska förhålla sig till partiets föreningsstruktur.
  • Vidare ska en rad talespersoner utses för att leda det politiska konkretiseringsarbetet som syftar till att få fram sakpolitiska ställningstaganden som tydligt är kopplade till vårt nuvarande principprogram.
  • Slutligen ska vi skicka personer att delta i valrörelsen på Island.

 

2017

  • På våren 2017 ska det politiska konkretiseringsarbetet färdigställas så att vi har en politik som vi kan utgå ifrån när vi tar fram det valmaterial vi ska gå till val på 2018.
  • Vi ska rekrytera samtliga nyckelposter för valorganisationen för riksdagsvalet 2018.
  • Vår folkhögskola ska startas upp under hösten.
  • Slutligen ska vi skicka personer att delta i valrörelserna i Finland och i Nederländerna.

 

2018

  • På våren ska allt valmaterial färdigställas, nyckelkommuner där vi har bäst chans för valframgångar identifieras och våra funktionärer i dessa orter utbildas.
  • I höstens val ska vi vinna mandat i samtliga identifierade nyckelkommuner, samt nå en nivå i riksdagsvalet som tydligt visar att vi är en politisk kraft att räkna med för lång tid framöver.
  • Därefter ska samtliga nyckelposter för valorganisationen för EU-valet 2019 rekryteras.

 

2019

  • Från och med årets start är det enda målet att återerövra platser i EU-parlamentet.
  • Resten av året ska ägnas åt att bygga en struktur för att säkerställa att de resurser våra framgångar 2018 och 2019 gett oss kan skapa en grund för ännu större framgångar 2022, och en ny långsiktig plan ska arbetas fram.
Brexit

Brexit

Det i princip enda som diskuteras i EU-parlamentet just nu är Brexit. Vilket kanske inte är så förvånande. Det kommer vara den överskuggande frågan i Europa de närmsta åren, och konsekvenserna är omöjliga att förutse. Jag bor tillsammans med en brittisk medborgare, så ämnet har även diskuterats flitigt hemma vid köksbordet. Själv var jag fram tills jag vaknade i fredags helt övertygad om att Bremain skulle vinna, så jag kanske inte är den bästa att sia om framtiden. Men utifrån vad som hörs i korridorerna i parlamentet, och utifrån texter som cirkulerar i mailen på jobbet finns det ett par saker som jag nog vågar säga med viss säkerhet.

EU kommer inte stoppa Storbritannien från att lämna, snarare tvärt om. Nu när folkomröstningen är avgjord kommer både parlamentet, rådet och kommissionen göra vad de kan för att få Storbritannien att starta utträdesförhandlingar så fort som möjligt för att säkerställa att den nuvarande perioden av osäkerhet tar slut. Givetvis finns det många som hoppas att Storbritannien på något sätt ska ändra sitt beslut, men det finns ingen som tror att det är något som kan tvingas fram från EU, utan måste i så fall ske på initiativ från det brittiska folkets sida. Men fram tills något sådant eventuellt händer kommer EU agera utifrån att Storbritannien vill lämna EU.

Möjligheten att lämna EU kom egentligen först med Lissabonfördraget, och har aldrig testats tidigare. Processen är en förhandling i Europeiska rådet som kan ta upp till två år för att få fram en överenskommelse om hur landet som lämnar ska förhållas till unionens olika program och projekt. Om rådet inte kommer fram till en överenskommelse inom den tidsfristen kapas banden rakt av och Storbritannien blir ett grannland som alla andra, utan några speciella avtal med EU. Tidsfristen kan dock förlängas om både rådet och medlemslandet som sökt utträde är överens om att göra detta.

Skulle förhandlingarna leda fram till ett speciellt avtal eller speciella förhållanden mellan EU och Storbritannien kommer det avtalet behöva godkännas även av EU-parlamentet (och parlamentet har även möjlighet att kräva ett konvent för att se över de föreslagna fördragsförändringarna), men om banden kapas rakt av har inte parlamentet någon roll i förhandlingarna. Givetvis kommer parlamentet göra vad de kan för att få insyn och inflytande, men dess möjlighet att påverka är synnerligen begränsade. Samma gäller för kommissionen. Förhandlingarna är mellan regeringen för landet som lämnar och regeringarna i länderna som stannar. Och de påbörjas inte förrän Storbritannien formellt anmäler att de vill påbörja utträdesförhandlingar.

Min gissning är att under tiden förhandlingarna pågår kommer väldigt lite annat ske i EU. Nationalister kommer argumentera för att deras respektive länder ska följa Storbritannien med utträden, men mer sansade EU-skeptiker kommer vänta på utfallet för att se hur det brittiska utträdet faller ut innan de bestämmer sig för hur de ska agera. Samma gäller för EU-positiva partier och grupper. Det innebär att vi kan räkna med att diskussionen om EU:s framtid kommer ta fart på allvar just före EU-valet 2019, och att det valet därmed kommer handla om EU:s framtid. Medan riksdagsvalet 2018 förmodligen inte kommer domineras av den frågan trots att det är rådet, och därmed regeringen, som har den absolut största makten över frågan.

Jag kommer jobba för att Piratpartiet i bägge valrörelserna ska driva en linje där vi tydligt visar behovet av ett EU i en allt mer globaliserad värld samtidigt som vi pekar på vilka områden där det behövs reformer för att förbättra demokratin och transparensen i EU:s institutioner. Att vi tydligt tar avstånd från den nationalism och rasism som ligger till grund för mycket av motståndet mot EU, men även vågar vara kritiska kring de punkter där EU, och dess medlemsländer inte lever upp till vad vi som medborgare har rätt till. Jag hoppas att du som läser det här vill hjälpa mig med det arbetet.

 

 

Till en sosses försvar.

Föga trodde jag att jag skulle skriva ett inlägg på min blogg till försvar av en socialdemokratisk minister. Jag har inte allt för mycket till övers för sosseriets korporativistiska samhällssystem, och jag är direkt allergisk till den övervakningsiver som moderna socialdemokratiska regeringar visat upp. Men när upphovsindustrins legoknektar försöker sabla ner stackars Mikael Damberg för att han satt sitt namn på ett upprop mot onödig reglering av digitala plattformar som förmodligen skrivits av en av hans mer begåvade europeiska kollegor  känner jag att jag måste reagera.

Så vad är det då Mikael Damberg skrivit under på som retat upp våra stackars kulturskapare så fruktansvärt? Jo, att EU-kommissionen bör se internetplattformar som en möjlighet för ekonomin i Europa istället för att ses som ett hot, att de inte bör överregleras eftersom det kan hindra eller dämpa den dynamiska utvecklingen som sker i området, att de redan är bundna av alla regler som finns för företag på den digitala marknaden samt slutligen ett par tips om hur kommissionen bäst kan uppmuntra tillväxt på området. Texten är inte särskilt lång, så läs den gärna själv och se om du hittar var Damberg säger att han vill ”slå sönder förutsättningarna för det svenska musikundrets fortsatta framgång”, som upphovsrättsförkämparna hävdar. För jag hittar det inte.

Det finns mängder av saker som man kan lasta vår socialdemokratiska regering för, så det finns inget behov av att hitta på halmdockeargument att uppröras över. Men det är helt klart kreativt!

Nätneutralitet, PTS och Telia

Du vet att en fråga är aktuell när företrädare för samtliga större svenska medier (förutom DN) skriver en gemensam debattartikel i ämnet. Trots det har nätneutralitetsfrågan absolut inte fått så mycket uppmärksamhet som den förtjänar. Före mediechefernas utspel var det nästan enbart Emanuel Karlsten  som regelbundet skrev om frågan (utöver oss i piratpartiet som skrivit om frågan sedan 2009).

Grundprincipen för nätneutralitet är enkel: all internettrafik ska behandlas likvärdigt oavsett avsändare, mottagare, plattform eller innehåll. Den principen har kompletterats med en rad tillåtna undantag i det regelverk som EU nyligen antagit. Och nu har alltså Telia lyckats reta upp de svenska mediebolagen genom att bryta mot denna princip. Så pass mycket att vår vikarierande IT-minister Mikael Damberg kallat dem till möte för att höra deras kritik. Men mycket svar verkar de inte ha fått där.

Men är Telias nya sociala medier paket ett brott mot nätneutraliteten? Principiellt är frågan glasklar. Vad Telia sysslar med kallas zero rating och strider utan tvekan mot principen om nätneutralitet (om man inte frågar Telia själva som inte ser något problem med sitt agerande). Dessvärre är det juridiskt en gråzon. I Eu lyckades ministerrådet finta bort parlamentet i förhandlingarna vilket ledde till att zero rating inte reglerades i lagstiftningen och det är därför nu upp till BEREC (samarbetsorganet för de Europeiska tillsynsmyndigheterna) att definiera vad som gäller i sina riktlinjer för hur lagen ska implementeras. De är just nu i slutskedet av att förhandla fram ett utkast till riktlinjer. Första helgen i juni spikar de sitt förslag och den 6 juni läggs det sedan ut för samråd fram till den 18 juli då det är möjligt att skicka in synpunkter. Därefter presenteras de slutliga reglerna senast siste augusti.

Det betyder att samtidigt som PTS går ut och säger att de ska granska om Telia lever upp till kraven på nätneutralitet (efter en storm av anmälningar) så sitter de i Berec och förhandlar fram hur höga eller låga de kraven faktiskt ska vara. Och PTS siktar lågt. Enligt läckor från mötena så pekas Sverige, tillsammans med Storbritannien, ut som det land som vill ha absolut störst möjlighet för företag att kränka nätneutralitetsprincipen.

Jag tog och träffade PTS förra veckan när jag var i Stockholm. Med mig hade jag Thomas Lohninger från Savetheinternet.eu, en av de främsta experterna på nätneutralitet i Europa. På mötet var PTS tydliga med att de vill ha riktlinjer som inte förbjuder zero rating utan enbart möjliggör för tillsynsmyndigheter att gå in i de fall där det i efterhand går att visa att ett specifikt fall av zero rating påverkat marknaden negativt. Att det inte går att visa konkurrens som aldrig uppstår, och att deras linje öppnar för telkombolagen att utnyttja en tvåsidig marknad verkade inte bekymra dem nämnvärt. Och konsekvenserna av bristande nätneutralitet kan bli ett internet som mest liknar betal-TV där alla funktioner kostar extra. Men hey, PTS bygger enligt egen utsago sin position på en principbaserad approach så konsekvenserna av vad de försöker lobba igenom i EU är kanske inte så viktiga.

Så alla ni som hoppas se PTS sätta ner foten mot Telia kan nog sluta hoppas ungefär nu. Om inte PTS blir överkörda av mer förnuftiga länder i Berec kan vi nog räkna med att de lyckas skapa tillräckligt stora luckor i riktlinjerna så att de slipper agera i fallet Telia. Eller något annat fall för den delen.

 

Nedan finns en video från Savetheinternet.eu som förklarar vilka problem som uppstår om vi inte skyddar nätneutralitet som du gärna får sprida vidare!

 

Piratpartiet gör en nystart

Piratpartiet har precis haft medlemsmöte och valt en ny partiledare i form av Magnus Andersson. Vidare har vi valt Anton Nordenfur till partisekreterare och mig till vice partiledare. Tillsammans utgör vi merparten av styrelsens arbetsutskott och kommer alltså vara de som ansvarar för att driva partiet framåt. Jag är väldigt stolt över det förtroende som medlemmarna gett oss! Vi har redan börjat prata ihop oss om hur vi vill leda partiet, och kommer ha vårt första möte i Stockholm nästa helg. Då finns det även två tillfällen inplanerade för medlemmar att träffa oss.

Magnus har skrivit en text om hur han vill föra partiet framåt som jag helhjärtat ställer mig bakom. Min roll som vice partiledare blir att ge honom det stöd han behöver för att genomföra planen och lyfta partiet framåt. Därför vill jag också nämna den motion om att riva upp partiets snåriga sakpolitiska ställningstaganden som bifölls på medlemsmötet. Vi har nu en möjlighet att skapa en mer sammanhåller politik byggd på de värderingar och visioner som finns i vårt principprogram. Räkna med att läsa betydligt mer om det arbetet framöver.

 

 

EU inför ett direktiv kring företagshemligheter som bara råkar kriminalisera Wikileaks?

EU inför ett direktiv kring företagshemligheter som bara råkar kriminalisera Wikileaks?

Samtidigt som tidningarna fylls av texter om hur världens rika och mäktiga gömmer sina miljoner i skatteparadis med hjälp av en advokatfirma i Panama och banker som Nordea håller EU på med något så tråkigt som ett direktiv för företagshemligheter. Men det är ett lagförslag som det är helt klart värt att titta närmare på! Piratpartiets Europaparlamentariker Julia Reda har jobbat med förslaget under en längre tid, och den gröna gruppen är milt sagt skeptiskt till hur förslaget skulle utöka definitionen av företagshemligheter till att omfatta i princip vad som helst som ett företag vill hålla hemligt.

Den oron förstärks kraftigt när det visar sig att förslaget är framtaget i samband med att Wikileaks seglade upp på tapeten runt 2011. Läser man detaljerna i förslaget visar det sig nämligen att det lilla och undermåliga skydd för visselblåsare som finns i förslaget är formulerat på ett sådant sätt att sidor som Wikileaks inte omfattas.

Sammanfattningsvis: medan vi alla förfasas över vad  Panamapapperna avslöjar om elitens skattefiffel håller EU på att införa en lag för att göra det svårare för läckor i framtiden!

Röstningen sker i Strasbourg på torsdag nästa vecka och merparten av parlamentet, inklusive de svenska parlamentarikerna från de tre stora grupperna (dvs S, M, L, C och KD) stöder helhjärtat förslaget. Det gör dem nödvändigtvis inte korrupta. Men det gör dem till nyttiga idioter för de korrupta företag som gör allt vad de kan för att undanhålla sina skumraskaffärer från allmänhetens ögon.

Edit:

Mer information hos tyska Spiegel online.

 

Nätpolitik på EU-nivå

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att träffa den alltid lika fantastiske Carl HeathInteractive Institute i Göteborg och vi passade då på att spela in ett avsnitt till podden Digitalsamtal som han är medskapare till.

Avsnittet handlade om vad som är på gång i EU kring digitala frågor just nu och även om vi bara hade tid att skumma på ytan så diskuterade vi dataskydd, upphovsrätt samt den digitala ekonomin.

Avsnittet hittar du här.

Driver du en podd och vill att jag ska komma och prata där? Skicka mig ett mail så styr vi upp något.

 

Min kandidatur som vice partiledare för piratpartiet

När jag bestämde mig för att blogga igen efter en längre tids uppehåll var en av de riktlinjer jag satte upp för mig själv att jag enbart skulle blogga om extern politik och använda partiets forum för partiinterna frågor. Men det blir sällan som man tänkt sig, och här kommer därför ett partiinternt inlägg.

Jag har, efter en hel del självrannsakan och överväganden, tackat ja till att kandidera som vice partiledare för piratpartiet. Jag inser att för mig som jobbar utanför Sverige innebär en sådan roll en del utmaningar, men jag har kommit fram till att jag trots det nog kan vara till nytta för partiet i den rollen och därför bestämde jag mig för att ställa mig till valberedningens förfogande. Och jag hoppas innerligt att jag blir en del av deras förslag. Det här inlägget handlar om min bakgrund i partiet som lett fram till att jag bestämt mig för att kandidera, vilka utmaningar jag ser för partiet och vad jag tror jag kan tillföra till partiet som vice partiledare.

 

Min bakgrund i partiet

Jag skrev redan 2008 om hur jag hamnade i piratpartiet i samband med min kandidatur till vår EU-lista inför valet 2009. Så som ett hommage till kopieringskulturen kopierar jag därför en kort bit av det inlägget rakt av:

Piratpartiet då?
När piratpartiet startades var jag ganska skeptisk till det hela. Inte till fildelningsfrågan, för ända sedan den ändring av upphovsrätten som skedde 2005 hade jag varit övertygad om att något måste göras åt lobbyns framfart på området. Jag var inte heller skeptisk till att partiet endast fokuserade på tre frågeområden. Som statsvetare ansåg jag det snarare som ett strategist smart drag för att kunna samla folk bakom en politisk idé utan att tvingas relatera till en i mycket förlegad höger-vänster dikotomi. Det jag däremot var skeptisk till var om partiets organisation skulle fungera. Som i alla nya partier fanns det vissa interna personmotsättningar, och de tidigaste versionerna av principprogram innehöll ett antal barnsjukdomar.

Men efter att ha följt partiets framväxt under ett par månader beslöt jag mig för att jag var beredd att satsa på partiet. Jag blev medlem den 24:e april 2006 och sedan ganska snabbt ansvarig för Skånes södra valkrets. Mitt fokus låg dock på att bygga upp en fungerande organisation i Lund inför valet, vilket jag nog får hävda lyckades väldigt bra.

Sommaren 2006 flyttade jag upp till Uppsala för att fortsätta mina studier där. Samtidigt så blev jag inplockad i partiets partiledning i rollen som partiorganisatör. Under valrörelsen innebar den posten mestadels praktiskt stöd till de valkrets- och kommunansvariga som behövde hjälp med valsedelsdistributionen, men efter valet övergick rollen till att främst se över möjligheter för organisationsutveckling inom partiet.

Sedan det inlägget skrevs har en hel del hänt för både piratpartiet och min egen del. Ungdomsförbundet som jag startade upp i december 2006 som en del av mitt arbete som partiorganisatör växte sig stort och självständigt, vi vann ett EU-val och vi förlorade ett annat. Jag lämnade rollen som partiorganisatör i protest mot hur vår grundare ledde partiet och efter en vända som kontroversiell valberedare hamnade jag ett par år senare i partistyrelsen tillsammans med honom där jag försökte navigera partiet genom vårt breddningsarbete samtidigt som jag jobbade i Bryssel som kanslischef åt en av våra EU-parlamentariker. I den rollen hjälpte jag till att grunda Young Pirates of Europe och European Pirate Party (där jag ingår i styrelsen). Jag har sedan tagit en andra vända i valberedningen, och slutligen har jag fungerat som talesperson för partiet. Först för utrikespolitik och sedan ett halvår tillbaks för nätpolitik.

Kort sagt har jag under väldigt många år gjorde det mesta som går att göra inom partiet.

 

Partiets utmaningar

Piratpartiet står inför vår största utmaning sedan 2010. Utan politiska mandat och utan en fildelningsfråga att hänga upp vår verksamhet på behöver vi visa att vi fortfarande är relevanta i politiken. Vi behöver bygga upp en ny partistruktur som utgår ifrån de resurser vi har i dagsläget, och vi behöver spika en plan om hur vi ska lyckas återta rollen som det självklara partiet att vända sig till för den som är intresserad av digitala samhällsfrågor. Och vi behöver göra det på ett sätt som inte skapar splittring och osämja internt. Samtidigt som vi måste vara medvetna att alla val vi gör om var vi är på väg kommer göra en del missnöjda.

Inget av det är dock något oöverstigligt hinder. Med nya stadgar antagna som slagit ihop ledning och styrelse igen kan vi kraftsamla våra resurser i kärnan av partiet och komma närmre den modell för internkommunikation vi hade före 2010 där i princip alla funktionärer stod i direkt kontakt med alla andra funktionärer. Jag kommer givetvis göra mitt för att bidra till det genom att se till att finnas tillgänglig när och var våra aktiva behöver det. Och jag kommer arbeta för att vi ska använda kommunikationsvägar som maximerar utbytet inom partiet.

När det gäller partiets inriktning tror jag vi har ett utmärkt läge att analysera vad som gått rätt och fel i den breddning som partiet genomgått sedan grunden 2006. Sedan bör vi gå vidare med att se över hur vi kan renodla de positiva vinsterna från breddningen från de negativa, samt formulera en plan för hur vi strukturerar upp arbetet framöver.

Tittar man på vår breddning kan man enkelt se tre faser. Den första fasen är 2006 till 2011. Under de åren var partiet formellt emot alla former av breddning och vågmästarstrategin var vår rättesnöre för hur vi skulle fungera i alla frågor utanför vårt fokus. Samtidigt skedde en hel del breddning ändå. Tolkningar av principprogrammet kring nya frågor, och insikter om kopplingen mellan partiets grundvärderingar och de mänskliga rättigheterna skedde trots, eller kanske på grund av, våra envisa hänvisningar till vårt på den tiden ganska tunna principprogram.

Den andra fasen inleddes på allvar efter riksdagsvalet 2010 och pågick fram till och med hösten 2013. Vi bestämde oss för att partiet behövde breddas, och vi arbetade fram en struktur för hur det skulle ske. Arbetet skedde uppifrån under överseende från ledning och styrelse, och det centrala i arbetet var framtagandet av ett nytt och i grunden reviderat principprogram (version 4.0) vilket antogs. Parallellt öppnade vi upp för sakpolitiska ställningstaganden utanför principprogrammet som styrelsen sedan fick i uppdrag att sammanfoga i sakpolitiska program och koppla till våra principer. Men medan principprogrammet arbetades fram centralt med enorma mängder input från medlemmarna och jämkningar kring formuleringar för att alla grupperingar inom partiet skulle känna sig inkluderade togs sakpolitiken fram både genom enskilda medlemmars motioner och genom motioner från styrelsen. Och diskussioner kring ställningstaganden uppstod inte sällan först på de möten där vi fattade beslut i frågan oaktat den breddningsblogg som vi försökte använda som ett nav i arbetet.

Den tredje fasen tog vid efter valen 2014 och är en fortsättning av det planlösa antagandet av nya frågor på medlemsmötena, men helt utan försök till central ledning och riktning.

Jag var själv en av de som satt i styrelsen under den andra fasen ovan och var med och arbetade fram processen för hur vi skulle bredda partiets politik, men jag är idag tveksam till om vi valde rätt metod. Med facit i hand tror jag det är ganska uppenbart för de flesta att det principprogram som arbetades fram är genuint förankrat i partiet, och tydligt visar den bredd partiet har, medan de sakpolitiska ställningstagandena spretar från högt till lågt och till mycket har blivit en julgran där alla fått häng upp just sin favoritfråga utan större tanke kring helheten. Samtidigt har sakfrågorna i våra interna diskussioner, och till viss del i extern kommunikation trängt undan våra principer, och det stenhårda fokus på digitala frågor som tjänade partiet så väl under våra första år är till stor del borta idag.

 

Vad kan jag tillföra till partiet?

Jag skulle vilja sammanfatta vad jag kan bidra med till tre områden; politiskt fokus, organisatoriskt minne samt extern kommunikation.

Det politiska fokuset är lättförklarat. Jag kan hjälpa oss att återfå fokuset på de digitala samhällsfrågorna. Det är vad jag jobbar med i EU till vardags, och det är där jag har mitt nätverk. I Sverige och utanför. Jag kan hjälpa till att plocka upp dagsfärska politiska frågor kring teknik och samhälle innan de hamnat på den politiska kartan i Sverige och se till att partiet är först på bollen, och på så sätt göra oss relevanta som ett teknikoptimistiskt framtidsparti. Jag kan även fungera som en länk till övriga piratpartier i Europa och länka deras framgångar och erfarenheter till oss. Jag tänker främst på Island, där jag är i regelbunden kontakt med vårt isländska systerparti och personlig vän med ett flertal av deras framträdande medlemmar, men även på andra länder där piraterna har haft framgångar så som Tjeckien, Luxemburg, Slovenien och Tyskland.

När det gäller det organisatoriska minnet handlar det främst om en detaljerad kunskap om partiets inre angelägenheter, beslut och dispyter ända sedan grundandet 2006 fram till idag. Jag har sett styrelser och partiledare komma och gå, och jag har sett vad som fungerar och vad som inte fungerar när det gäller hur vi bygger upp vår verksamhet. Den kunskapen ser jag som väldigt värdefull när det gäller för oss att ta oss an framtiden.

Sist men inte minst vill jag lyfta fram extern kommunikation. Jag har ett brett kontaktnät bland experter, politiker och journalister i Sverige som sysslar med informationspolitik. Och även om mitt namn inte är känt i breda kretsar utanför partiet idag så är jag vid det här laget så pass medievan från att ha deltagit i ett otal valkampanjer och företrätt partiet, vårt ungdomsförbund och andra organisationer under många års tid att jag utan tvekan kommer upplevas som trovärdig när partiet behöver att jag tar en politisk debatt eller deltar i ett politiskt samtal. Jag är snabbtänkt, vältalig, argumentaktiv och stundom till och med rolig när jag får chansen.

Så jag hoppas att du, genom att rösta på mig som vice partiledare för piratpartiet på vårmötet i år, vill ge mig den chansen!

Nej, EU vill inte förbjuda tonåringar att använda sociala medier

Det kommer en del alarmistiska rapporter i media just nu om att EU vill förbjuda ungdomar under 16 år att använda sociala medier. Det stämmer inte riktigt. Så jag tänkte ta tillfället i akt att försöka reda ut förvirringen något.

Vad är det då som har hänt? Jo, i de sista dagarna av förhandlingar mellan EU-parlamentet och ministerrådet kring det dataskyddspaket som kommer ersätta personuppgiftslagen (och en hel radda registerlagar). Arbetet med dataskyddsförordningen har pågått sedan 2011, och förarbetet i kommissionen betydligt längre än så. Efter att parlamentets ansvariga utskott antog sin position i frågan i september 2013 (som bekräftades av plenum i mars 2014) har ministerrådet dragit ut på tiden och lyckades först enas i juni i år om en förhandlingsposition. Därefter har det gått hyfsat fort med triloger, insynsskyddade förhandlingsmöten mellan parlamentet och rådet med kommissionen som medlare, där syftet är att nå en överenskommelse mellan institutionerna.

Det var i en sådan trilog den här veckan som ministerrådet lade fram kravet om att åldersgränsen för när en individ ska få registrera sig på sociala medier skulle sättas till 16 års ålder. Förslaget drevs fram av främst Frankrike, och fanns inte med i varken kommissionens förslag, eller parlamentets position. Det var alltså inte en idé sprungen ur de institutioner som representerar EUs intressen, utan kom  från medlemsländerna. Eftersom det krävs att rådet och parlamentet enas i triloger för att inte hela processen ska ta ytterligare ett par år så kompromissades det fram i det slutliga förslaget att gränsen ska vara 16 år, men att det enskilda medlemslandet har rätt att sänka den ner till 13. Den enda risken att vi får en gräns på 16 år i Sverige är alltså att den svenska regeringen bestämmer sig för att det är en lämplig gräns här. Vilket förefaller minst sagt osannolikt. Men det kan vara värt att fråga svenska regeringen hur de tänkte när de lät åldersgränsen bli en del av det förslag som ministerrådets förhandlare lade fram.

Det kan tyckas märkligt att det här var den frågan som plockades upp av svensk media när det nya dataskyddspaketet innehåller så mycket mer intressanta saker. Så som:

  • Företag kan få böter på upp till 4% av global årlig omsättning om de bryter mot reglerna för hur de ska hantera personuppgifter.
  • Skadeståndsskyldighet för dataläckor utsträcks till att täcka både den som kontrollerar personuppgifter och tredje part som behandlar dem.
  • Det införs en tydlig ”rätt att bli glömd” som ger medborgare rätt att begära att inaktuell eller felaktig information om dem plockas bort. Vilket bland annat gör att du kan kräva att all din data raderas när du avslutar en tjänst.
  • Det införs även regler om dataportabilitet för att möjliggöra att du enklare flyttar data från en tjänst till en annan.
  • Företag blir skyldiga att utse ett dataskyddsombud för att garantera användarnas intressen. Små och medelstora företag vars huvudverksamhet inte är datahantering är dock undantagna.

Den kompromissade texten hittar du i sin helhet här.

Vill du veta mer? Följ #EUdataP på twitter!

En mörk stund för nätneutraliteten i Europa

Vi var många som var glada när Europaparlamentet antog sin position angående nätneutralitet förra året. Nu riskerar allt det att gå förlorat då parlamentet kompromissat bort sina principer i en uppgörelse med ministerrådet. Imorgon kommer EU-parlamentet rösta om frågan, och det ser mörkt ut. I god ordning verkar parlamentet tycka det är viktigare att komma fram till en kompromiss med rådet än att stå upp för grundläggande principer.

I ett försök att vända situationen har ett antal nätaktivistorganisationer gått ihop i kampanjen Savetheinternet.eu och uppmanar där medborgare att kontakta EU-parlamentariker inför omröstningen och få dem att lova att stå upp för nätneutraliteten. De har även lyckats engagera en rad organisationer och företag utanför den vanliga gruppen nätaktivister i att argumentera för nätneutralitet.

Även Tim Berners-Lee, skaparen av world Wide Web, har gjort ett uttalande där han uppmanar de europeiska beslutsfattarna att stå upp för nätfriheten: http://webfoundation.org/…/net-neutrality-in-europe-a-stat…/

Och för den som behöver förstå frågan bättre och samtidigt bli lite road istället för oroad rekommenderar jag John Olivers klipp om nätneutralitet när frågan var på tapeten i USA.

 

savenetneutrality

Dags för ny blogg

Jag bloggade för ett bra tag sedan på bloggen ungpirat.blogspot.com, men det projektet rann till slut ut i sanden. Men nu känner jag att det är dags att ta tag i skrivandet igen, så jag har startat den här bloggen, som förhoppningsvis blir mindre partiintern och mer politisk.

Men den som lever får se.

/Mab