En replik till Anna Troberg

Den utopiska bilden av det könsneutrala Piratpartiet
25 januari, 2009
Kampanjgrupp sökes
26 januari, 2009
Visa alla

En replik till Anna Troberg

Den senaste veckans genusdebatt som förts olika piratbloggar tror jag i grund och botten är nyttig för partiet. Jag ser det inte som att vi behöver hitta en lösning. Jag ser det inte heller som att vi behöver vara överens. Men jag tror att själva diskussionen som sådan är bra, då den medför att vi blir medvetande om hur vi själva och andra förhåller oss till genus och roller inom partiet.

Exempelvis är det ganska tydligt att jag och Anna Troberg ser på saken på väldigt olika sätt. Hon skriver i ett inlägg i debatten såhär:

Mattias glömmer bort att partiet föddes ur en nät- och forumkultur där kön ofta är ointressant av den enkla anledningen att man faktiskt inte har en aning om det döljer sig snoppar eller snippor bakom nätaliasen.

jag håller inte med. Jag glömmer inte bort att kön inte spelar roll, eller åtminstone mindre roll, i en kultur där individernas kön lätt kan hållas dolt. Men jag menar att kulturen i en sådan miljö präglas av de dominerande individerna i gruppen, och att om dessa är övervägande män så finns en risk i att miljön upplevs som grabbig. Allt utifrån en teori om att man kan indela miljöer i övervägande manliga och övervägande kvinnliga. Den teorin verkar inte Anna dela:

Mattias är mycket noga med att backa upp sitt inlägg i debatten med politiskt korrekta kommentarer som “Med kvinnligt menar jag det sociala konstruerade genuset, och alltså inte det biologiskt kvinnliga könet”. Det kommer naturligtvis att ge honom många pk-poäng bland genusvetarna, men han glömmer också bort att sådana pk-definitioner faktiskt ofta är en lite nedlåtande klapp på huvudet för alla dem som hellre ser sig som människor än som teoretiska pusselbitar eller slagträn.

Nu vill jag understryka att min intention varken är att vara politiskt korrekt eller att klappa någon på huvudet. Jag försöker inte heller vinna poäng hos några genusvetare. Att jag är noga med att göra en uppdelning mellan genus och kön är för att det är helt centralt att särskilja på det biologiska könet och det sociala genuset om man ska försöka sig på någon form av genusanalys. En analys som jag tror är nödvändig att göra om man vill förstå sig på en grupp. På samma sätt som klass (eller socio-ekonomisk bakgrund) och etnicitet är relevanta analysenheter.

Anna fortsätter med att skriva:

Är det en sak som utmärker i princip alla debatter om manligt och kvinnligt, genus och jämställdhet, så är det att plattityderna om vad som är manligt respektive kvinnligt haglar tätt. Jag skulle verkligen vilja att Mattias beskrev denna “(socialt) manliga normen” och talade om för mig varför den är så specifikt manlig och inte bara en av alla de normer som finns i alla sammanhang, men som kan baseras på alla möjliga saker som faktiskt inte har något alls med just kön att göra.

Exakt vad som utmärker folks uppfattning om vad som är manligt varierar förmodligen mycket från individ till individ och från kultur till kultur. Det förändras även över tid. Dessutom tror jag inte att det finns en enda manlig norm, utan snarare ett antal olika manliga normer som existerar mer eller mindre överlappande. På så sätt kan olika beteenden uppfattas som manliga, även om de inte återfinns i samma roll. Men för att gå Anna till mötes och besvara hennes fråga så anser jag till exempel att det finns tydliga skillnader i manligt och kvinnligt språkbruk och att mycket av det som radas upp på den här listan anses vara typiskt manligt. Och jag instämmer i att många av de egenskaperna som anses manliga inte alls har något med kön att göra. Men att maktstrukturer, tradition eller ren slump gjort att de könskodats som manliga i samhället. Vad som är manligt bestäms helt enkelt av samhällets kollektiva förväntningar.

Tills någon ger mig en tillfredställande definition vägrar jag konsekvent att gå med på att sådant som Klara i sitt inlägg hävdade var “grabbiga” företeelser – grova länkar, rå jargong, att ta för sig – faktiskt skulle vara något som kan definieras som specifikt manligt.

Att Anna väljer att vägra definiera saker som manliga får stå för henne. Att de nämda egenskaperna kan definieras som manligt tror jag står bortom allt tvivel. Möjligen bör diskussionen kretsa kring om det är en lämplig definition. Men mitt påstående är att de av samhället i stort klassas som manliga. Jag instämmer inte heller i Annas invändning:

Om jag accepterar det som specifikt manligt, så skulle jag också tvingas accepterar någon sorts bild av att kvinnor per definition är änglalika, oskuldsfulla och timida varelser som generellt inte ägnar sig åt sådant.

Det handlar inte om vad kvinnor ägnar sig åt, utan vad som upplevs som kvinnligt och vad kvinnor uppmuntras att ägna sig åt. Jag upplever det som att kvinnor uppmuntras av sin omgivning att vara änglalika, oskuldsfulla och timida varelser. Därmed inte sagt att alla kvinnor är sådana. Däremot är det tydliga kvinnliga egenskaper.

Anna fortsätter:


Mattias är nu alls inte ensam om inställningen om att kvinnor som inte känner sig som offer är de som anammat någon sorts manliga (i det socialt konstruerade genusets bemärkelse, så klart) egenskaper för att passa in i en manlig (återigen i socialt konstruerad bemärkelse) norm.

Just offerretoriken vill jag gärna värna mig mot. Jag tror med bestämdhet att man kan tala om manligt och kvinnligt utan att tala om offerroller.

Jag har stött på den många gånger. Varje gång har det handlat om att reducera ner mina upplevelser och åsikter och implicit hävda att mina erfarenheter som kvinna inte räknas, eftersom just mina erfarenheter inte passar in i hur jag som kvinna tydligen borde känna i en viss situation.

Jag vet inte om det här stycket syftar till mitt inlägg, för i så fall kan jag svara rakt av att jag inte har något intresse av att förminska eller förringa Annas upplevelser eller åsikter. Jag har heller inga synpunkter på hur Anna bör känna i en viss situation. Däremot så anser jag att man kan dra generella slutsatser om vad som är kvinnligt och manligt att känna i en viss situation.


Exakt hur denna reducering är tänkt att främja mig som kvinna vet jag faktiskt inte. Kanske är det helt enkelt så att mina kvinnliga erfarenheter bara är av värde om jag först ber om ursäkt för dem och sedan tittar lite blygt ner i golvet när jag uttrycker dem. Det ser ju onekligen inte bättre ut än att det är det som förväntas av mig om jag inte vill riskera att bli beskylld för att ha anammat en manlig norm som tydligen gör mig otillräknelig som kvinna.

Anna behöver inte be om ursäkt när hon framför sina kvinnliga erfarenheter till mig, och inte heller titta ner i golvet när hon framför dem. Men hon har helt rätt i att jag nog skulle registera det som ett kvinnligt beteende om hon gjorde så. Hade det varit en man som betedde sig på det sättet skulle det nog uppfattas som omanligt. Anna är heller inget hot mot några genusteorier, även om hon kanske gärna vill uppleva sig så. Genom att bryta mot normen bekräftar hon den. Genom att som driftig och platstagande kvinna hävda att de egenskaperna inte är manliga förklarar hon hur det kommer sig att hon inte beter sig kvinnligt. Hennes definition av kvinnligt och manligt skiljer sig helt enkelt från normen.

Det är därför som det är viktigt att reflektera över hur bilden av genus präglar hur vi bemöter människor. De flesta saker som vi definierar som manligt och kvinnligt är givetvis inte kopplade till kön och därmed borde de egentligen inte könskodas. Men verkligheten är en annan. Ända från färgen på våra bebiskläder via våra dockor, bilar, leksaksspisar och allt annat som vi uppfostras att se som anting manligt eller kvinnligt så socialiseras vi in i olika könsroller. Dessa rollerna färgar sedan vår relation med andra människor, både i hur vi ser på dem och hur de ser på oss. Jag önskar att Anna hade rätt och att det inte finns manliga och kvinnliga egenskaper. Men min förståelse av samhället är en annan. I den värld jag lever i finns tydliga indelningar i manligt och kvinnligt som följer oss genom livet.

Det kanske är den skillnaden som gör att Anna och jag ser på Piratpartiets interna kultur på så olika sätt?

Please follow and like us:
Mab
Mab

1 Comment

  1. Profilbild Björn skriver:

    Intressant, jag ser det som att du och Anna pratar förbi varandra och egentligen håller med varandra rätt mycket. Jag tror det kan undvikas genom att vara noggrann i de språkliga detaljerna.

    Anna pratar om huruvida det finns något som manligt respektive kvinnligt. Hur det _är_. Objektivt. Du pratar om huruvida det finns saker som folk ser som manligt respektive kvinnligt. Hur det _upplevs_.

    För egentligen finns det strikt och objektivt sett bara en sak som definierar manlighet: en person med en Y-kromosom (att ha en penis är strikt inte ett krav, en man som blivit av med sin i tex i en olycka är såklart fortfarande en man).

    Och visst håller jag med om att mycket av det på sidan du länkade om vad som anses manligt är sådant som anses som manligt. Men _anses_ är inte detsamma som _är_. Vi bör vara medvetna om hur samhället i stort för tillfället ser på saker och ting, därför att insikt är nödvändigt för att åstadkomma förändring. Folk anser ju faktiskt att de egenskaper som radas upp på sådana där listor säger hur män och kvinnor _är_. Det behöver förändras.

    Problemet är om man inte är tydlig och pratar om vad som ”är manligt” när man istället menar vad som ”anses som manligt”. Det gäller att vara tydlig här annars riskerar man att förankra istället för att upphäva synen på manligt och kvinnligt. Språkliga detaljer gör tyvärr mycket, man pratar så lätt förbi varandra.

    /En XY-individ av arten homo sapiens sapiens

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kontakta mig
Facebook
RSS