Välj en sida

Det fanns en gång i tiden då det sällan uppstod konflikter inom Piratpartiet utan att jag hade god koll på dem innan de ens uppstod. Jag satt som partiorganisatör i partiledningen, hade en ordentlig förankring i två av fem partidistriktet och rent krasst var det så få funktionärer totalt i partiet att om man ville få ett internt maktkritiskt perspektiv på en fråga man grubblade över så var jag en av få insatta personer man kunde bolla med.

Den tiden är sedan länge förbi, och det är inte utan att känna en smula maktlöshet som jag sitter här på mitt temporära kontor i Bryssel (läs gärna Amelias rapporteringar härifrån) utan tillgång till Skype och tvingas läsa mig till vad som händer mellan raderna på olika personers bloggar. Som tur är tänker jag inte låta det hindra mig från att ha synpunkter på det som händer.

Isabella Lemoine och Johan Hellberg, två pirater jag träffat och diskuterat med och hyser stor respekt för, har i ett blogginlägg gått ut och förklarat varför de lämnar sina förtroendeuppdrag inom partiet. I korthet menar de att faktumet att Rick och Anna haft tillgång till löpande information om hur resultaten i vårt primärval ser ut och de indicier, som de upplever som starka, om att de även agerat på den informationen gör att valet bör tas om och skötas av neutrala valförrättare. När ni läser kommentarerna till inlägget så bör ni lägga lite extra uppmärksamhet till Emmas väldigt välformulerade kommentar, som jag till stor del instämmer i. Saken har uppmärksammats på andra bloggar och Björn Felten och Emil Isberg har bägge bloggat om saken.

Björn undrar vad da buzz handlar om och menar att vår viktigaste fråga är att hamna i riksdagen. Jag skulle vilja säga att han har fundamentalt fel i det påståendet. Vår viktigaste fråga är att driva igenom vår politik, och för att kunna göra det måste vi upplevas som trovärdiga. Och att inte leva upp till de nivåer av transparens och demokrati som vi samtidigt utkräver av staten gör oss knappast till ett trovärdigt alternativ.

Emil verkar å sin sida inse problemet, men mest av allt vilja sopa det under mattan, en attityd som jag har ännu mindre förståelse för. Det är genom att handlingskraftigt visa att det finns ett problem, men även en vilja att lösa det som partiet kan gå vidare. Vår fablesse för att förtränga interna konflikter så fort de upplevs som obekväma är i mina ögon grunden för det ständigt växande missnöje med ledningen som jag tycker mig skymta var gång jag rör mig bland de aktivister som både är aktiva lokalt och nationellt. Som Isabelle och Johan.

Min uppmaning till styrelsen blir således att resolut agera för att lösa den här konflikten på ett sådant sätt att vi får till ett val och ett valresultat som vi kan förlita oss på utan att behöva bygga den tilliten på ett hopp om enskilda kandidaters goda vilja. Hur det sedan ska lösas i detalj är något som säkert kan diskuteras, men det första vi behöver är ett gemensamt mål, för annars kommer vi aldrig enas om medlen.

Det har skrivits mycket om att Piratpartiet är en enda stor familj på sistone. Och min erfarenhet är att inga konflikter kan bli värre än familjekonflikter som inte hanteras med eftertänksamhet och förnuft.