Välj en sida

Det i princip enda som diskuteras i EU-parlamentet just nu är Brexit. Vilket kanske inte är så förvånande. Det kommer vara den överskuggande frågan i Europa de närmsta åren, och konsekvenserna är omöjliga att förutse. Jag bor tillsammans med en brittisk medborgare, så ämnet har även diskuterats flitigt hemma vid köksbordet. Själv var jag fram tills jag vaknade i fredags helt övertygad om att Bremain skulle vinna, så jag kanske inte är den bästa att sia om framtiden. Men utifrån vad som hörs i korridorerna i parlamentet, och utifrån texter som cirkulerar i mailen på jobbet finns det ett par saker som jag nog vågar säga med viss säkerhet.

EU kommer inte stoppa Storbritannien från att lämna, snarare tvärt om. Nu när folkomröstningen är avgjord kommer både parlamentet, rådet och kommissionen göra vad de kan för att få Storbritannien att starta utträdesförhandlingar så fort som möjligt för att säkerställa att den nuvarande perioden av osäkerhet tar slut. Givetvis finns det många som hoppas att Storbritannien på något sätt ska ändra sitt beslut, men det finns ingen som tror att det är något som kan tvingas fram från EU, utan måste i så fall ske på initiativ från det brittiska folkets sida. Men fram tills något sådant eventuellt händer kommer EU agera utifrån att Storbritannien vill lämna EU.

Möjligheten att lämna EU kom egentligen först med Lissabonfördraget, och har aldrig testats tidigare. Processen är en förhandling i Europeiska rådet som kan ta upp till två år för att få fram en överenskommelse om hur landet som lämnar ska förhållas till unionens olika program och projekt. Om rådet inte kommer fram till en överenskommelse inom den tidsfristen kapas banden rakt av och Storbritannien blir ett grannland som alla andra, utan några speciella avtal med EU. Tidsfristen kan dock förlängas om både rådet och medlemslandet som sökt utträde är överens om att göra detta.

Skulle förhandlingarna leda fram till ett speciellt avtal eller speciella förhållanden mellan EU och Storbritannien kommer det avtalet behöva godkännas även av EU-parlamentet (och parlamentet har även möjlighet att kräva ett konvent för att se över de föreslagna fördragsförändringarna), men om banden kapas rakt av har inte parlamentet någon roll i förhandlingarna. Givetvis kommer parlamentet göra vad de kan för att få insyn och inflytande, men dess möjlighet att påverka är synnerligen begränsade. Samma gäller för kommissionen. Förhandlingarna är mellan regeringen för landet som lämnar och regeringarna i länderna som stannar. Och de påbörjas inte förrän Storbritannien formellt anmäler att de vill påbörja utträdesförhandlingar.

Min gissning är att under tiden förhandlingarna pågår kommer väldigt lite annat ske i EU. Nationalister kommer argumentera för att deras respektive länder ska följa Storbritannien med utträden, men mer sansade EU-skeptiker kommer vänta på utfallet för att se hur det brittiska utträdet faller ut innan de bestämmer sig för hur de ska agera. Samma gäller för EU-positiva partier och grupper. Det innebär att vi kan räkna med att diskussionen om EU:s framtid kommer ta fart på allvar just före EU-valet 2019, och att det valet därmed kommer handla om EU:s framtid. Medan riksdagsvalet 2018 förmodligen inte kommer domineras av den frågan trots att det är rådet, och därmed regeringen, som har den absolut största makten över frågan.

Jag kommer jobba för att Piratpartiet i bägge valrörelserna ska driva en linje där vi tydligt visar behovet av ett EU i en allt mer globaliserad värld samtidigt som vi pekar på vilka områden där det behövs reformer för att förbättra demokratin och transparensen i EU:s institutioner. Att vi tydligt tar avstånd från den nationalism och rasism som ligger till grund för mycket av motståndet mot EU, men även vågar vara kritiska kring de punkter där EU, och dess medlemsländer inte lever upp till vad vi som medborgare har rätt till. Jag hoppas att du som läser det här vill hjälpa mig med det arbetet.