Välj en sida

När jag, som alla andra, drog ut på nätet för att försöka få en känsla för hur olika personer upplevde utfallet i det amerikanska presidentvalet möttes jag av en våg av texter som försökte förklara vad som hade skett. Vilka anledningarna var att det amerikanska folket hade röstat som de gjorde. Oftast var förklaringarna lika tvådimensionella och fördummande som retoriken (från bägge sidor) varit under valkampanjen. Jag tvivlar inte på att vi kommer få se fler sådana texter framöver. Nästan alla lyfte fram en enskild faktor som den enda rimliga förklaringsmodellen och avfärdade kategoriskt alla andra faktorer som ogrundade eller falska. Ett fåtal kändes genomtänkta, genuina och relevanta (det kan vara värt att notera att två utav tre analyser jag fann värdefulla skrevs före valdagen).

När jag sedan snubblade in på den dominerande jätten på sociala medier fanns det inget slut på inlägg om valresultatet, dess orsaker och hur folk såg på framtiden. Föga förvånande drogs paralleller till Brexit-omröstningen.  I en av trådarna hävdade en konservativ bekant att även piratpartiets framgång på Island var en del av samma trend. Efter att ha varit på Island under valet och känt den genuint positiva kraften hos de isländska piraterna var min spontana reaktion var att gå i försvarsställning och påpeka att demografin som drev fram Trump och demografin som lyfte piraterna på Island såg fundamentalt olika ut.

Efter lite längre diskussion fick jag en bättre förståelse för vad han menade var den gemensamma trenden. Nämligen viljan att se en systemförändring, och en misstro mot de partier och det politiska system som känns allt mer avlägset för stora delar av befolkningen. Och jag fick ge honom rätt. Det är samma trend som drev fram Sanders i demokraternas primärval, och som fått nya folkrörelser på vänsterkanten att uppstå i Sydeuropa. Det är en trend som lett piratrörelsen till framgångar i Sverige, Tyskland, Tjeckien och nu senast på Island. Men även om trenden är densamma tar den sig väldigt olika uttryck runtom i världen.

Där den på vissa platser driver fram människor som riva sönder demokratin och de universella mänskliga rättigheter som demokratin vilar på lyfter den på andra ställen istället fram människor som vill omforma och stärka demokratin. Piratrörelsen är en del av det senare.

Jag är inte ett dugg intresserad av att arbeta för att försvara den rådande ordningen från Trump och hans likar. Jag vill inte stötta de partier och de politiker som med makten som främsta mål lyckats få marginella skillnader i synen på arbete och kapital att framstå som en avgrundsdjup skillnad samtidigt som det blir allt mer omöjligt att se skillnad på den faktiska politik de driver när de väl blivit valda. Jag tänker inte lägga min tid på att förklara varför politiker som alldeles uppenbart varit en del av det politiska livet så länge att de inte på ett trovärdigt trovärdigt sett kan relatera till folk i allmänhet fortfarande är bättre alternativ än intoleranta och xenofoba rörelser som vill använda misstron mot rådande eliter för att ge sig själva makt.

Jag sympatiserar med dem som i rädsla för Trump och andra destruktiva krafter sluter upp bakom kandidater de knappt tror på själva. Men jag vill inte vara en av dem.

Jag blev pirat för att upphovsrättsfrågan så tydligt visade att lagstiftningen drivs fram för att gynna särintressen snarare än för att göra samhället bättre för det stora flertalet. Jag blev pirat för att jag trodde (och fortfarande tror) att lösningen är en samhällsförändring till ett öppet och transparent samhälle där medborgarna aktivt deltar i alla delar av det politiska livet och där ansvarsutkrävandet sker på riktigt. Jag blev pirat för att alternativet var att inte bry sig, att kasta in handduken och låta andra bestämma över min framtid. För mig var det ett enkelt val!