Välj en sida

För exakt en vecka sedan skickade jag in ett mail till partiets styrelse där jag avsade mig uppdraget som vice partiledare för piratpartiet. Det var absolut inget jag ville göra, och det var inte något jag någonsin trodde jag skulle göra. Men ibland går saker inte som man vill.

Jag jobbar som politisk sakkunnig i Europaparlamentet åt gröna gruppen, och som sådan regleras mitt jobb i EUs tjänsteföreskrifter för tjänstemän. Där framgår att alla anställda som vill utföra en bisyssla eller ta ett uppdrag vid sidan om anställningen måste ansöka om tillstånd från den institution de är anställda vid för att få lov att göra detta. Så i samband med att jag blev vald till vice partiledare i våras skickade jag in en sådan ansökan till parlamentets personalavdelning. Redan innan jag kandiderade hade jag kollat med min grupp om de ansåg att det förelåg någon intressekonflikt, och fått svar att de var odelat positiva till mitt politiska engagemang och inte såg några problem med att jag tog rollen som vice partiledare så länge jag inte lät det inkräkta på det jobb jag utför åt gruppen. Detta intygades av min chef även i den ansökan som jag skickade in till personalavdelningen.

Döm om min förvåning när jag i slutet av september fick ett rekommenderat brev med beslut om att min begäran hade avslagits, och att jag omgående skulle skicka in bevis för att jag hade avsagt mig mitt uppdrag åt partiet. Givetvis tog jag kontakt med personalavdelningen för att reda ut det hela och se om det gick att ändra beslutet. Men det enda svar jag fick var att jag kunde överklaga beslutet i enlighet med artikel 90(2) av tjänsteföreskrifterna inom tre månader.

Så jag satte igång att läsa på om mina rättigheter och hämta in juridiskt stöd för att sätta ihop en sådan överklagan, och skickade slutligen in den idag, med ett par dagar till godo.

Så varför avgick jag för en vecka sedan?

Jo, för att administrationen inte ansåg att jag hade rätt att behålla uppdraget under tiden min överklagan behandlades och kontaktade mig för ungefär två veckor sedan och hotade med disciplinära åtgärder om jag inte omedelbart skickade bevis på att jag hade avsagt mig mitt uppdrag. Efter väldigt många mail fram och tillbaka om det hela så fastslog en tjänsteman (som hela tiden hävdade att det inte var hans beslut utan att han enbart verkställde det tidigare beslutet om avslag på min ansökan) att om jag inte senast torsdagen förra veckan kunde skicka in bevis på att jag avgått så skulle de disciplinära åtgärderna vidtas. Eftersom uppsägning är en av de möjliga disciplinära åtgärderna bestämde jag mig för att den enda utvägen var att avgå.

Vad händer nu?

Min överklagan kommer nu behandlas av parlamentet, och inom fyra månader kommer jag få besked om jag fått rätt i min överklagan. Om så är fallet kommer jag återkandidera till posten som vice partiledare när den ska fyllnadsväljas på partiets vårmöte nästa år. Om min överklagan avslås kommer jag med all sannolikhet också kandidera på nytt, och sedan driva frågan i EU-domstolen. Rätten att engagera sig politiskt är ett demokratiskt fundament, inskrivet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och som sådan är EU-parlamentet skyldig att respektera den. Så jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer få rätt i slutändan. Frågan är enbart hur lång tid det tar.

Som tur är har tålamod alltid varit min starka sida.