Välj en sida

Imorgon röstar Europaparlamentet om det förslag till nytt upphovsrättsdirektiv som dominerat mitt arbete under de senaste fyra åren. Har du inte koll på vad jag pratar om är det förmodligen första gången du besöker min blogg. Men du kan snabbt uppdatera dig genom att läsa här, här, här, här, här och här. Vill du sen ha mer koll rekommenderar jag dig att kika in hos vår Europaparlamentariker Julia Reda. Vill du blanda oro med att roas ger det här youtubeklippet en hyffsat rättvis bild av situationen kring censurfiltret som är föreslaget i artikel 13.

Det finns en rad olika kompromissförslag att ta ställning till, och hela dagen idag är fylld av olika evenemang där parlamentariker bjudit in lobbyister från Europeisk film- och tidningsindustri för att de ska kunna berätta för alla som vill lyssna om vikten av att rösta igenom förslagen om länkskatt och censurfilter. Med domedagsberättelser om europeisk kulturdöd som följd om vi inte gör något åt det där internet. På vår sida finns en handfull wikimedianer på plats för att förklara varför förslagen är skadliga för deras verksamhet. Och Emanuel Karlsten, som jag strax ska luncha med.

Men i debatten just nu målas det upp en bild av att striden enbart står mellan en utarmad europeisk kultursektor och ondskefulla amerikanska It-bolag, som ljuger om förslaget för att undanhålla pengar från de stackars kreatörerna. Missförstå mig inte. Google har definitivt aktivt lobbat mot förslaget. och ja, de har ett egenintresse av att inte behöva bli juridiskt ansvariga för allt som deras användare laddar upp utan deras vetskap (det som laddas upp med deras vetskap är de redan juridiskt ansvariga för). Men amerikanska it-företag är absolut inte ensamma om att lobba emot de dåliga bitarna i förslaget. På vår sida har vi även europeiska it-företag, en i stort enig vetenskapsvärld, FNs särskilda rapportör för yttrandefrihet, wikimedia/wikipedia, bibliotekssektorn, civilsamhällesorganisationer för digitala rättigheter, youtubers, samt Wyclef Jean. I olika konstellationer har dessa aktörer tagit fram olika kampanjer och verktyg för att informera om, engagera kring samt påverka innehållet i förslagen (det vill säga lobbyism).  Här är ett par av dem:

På andra sidan har upphovsrättsindustrin laddat upp med varenda artist de lyckats rekrytera för sin sak, insamlingssällskapens representanter, journalister och tidningsfolk som slängt objektiviteten överbord, och Per Strömbäck. Och de backas upp av EU-kommissionen, som vill baxa igenom det ursprungliga förslaget de lade för två år sedan. Alla trummar de ut exakt samma lögn: att allt motstånd mot de dåliga delarna av förslaget är astroturfing av amerikanska storföretag. Det är en enorm lobbykampanj med budskapet att den enda lobbyism i frågan är den som den andra sidan driver. Det är en kampanj som spelar på euroepisk nationalism och en oro för de omvandlingar som digitaliseringen medför. Och det är en skymf mot alla oss aktivister som slitit i åratal för att försöka skapa medvetenhet om behovet av en sund och progressiv upphovsrättsreform.

 

Tillägg:

Följande rad skickades som en del av ett mail med konkreta uppmaningar om hur parlamentarikerna bör rösta imorgon, som en lobbyistorganisation skickade till alla parlamentariker i Europaparlamentet idag:

Your vote is also matter of political independence. Europe’s decision-makers should be free from manipulation and avoid being swayed by well-funded disinformation campaign, such as the one led by Big Tech in the July vote. Should you wish to learn more about who and what was really behind this campaign, we invite you to visit this website: https://www.europeforcreativity.org/

Lobbyisterna skickar alltså ut ett mail där de säger att man ska rösta som de vill. För om man inte röstar som dessa lobbyister vill så är institutionens politiska oberoende i fara eftersom man då sitter i knät på andra lobbyister. Att de inte ser ironin är sorgligt. Eller så ser de den, men hoppas att ledamöterna inte ser den. Vilket vore än mer sorgligt.